Grevliga ätten Dahlbergh nr 36
Erik Dahlbergh (född 1625) var son till en landsbokhållare (landskamrerare) i Västmanland, Dalarna och Värmland. Hans farbror hade tidigare adlats, se
Svanfelt, nr 294 (1641), men han visade inte någon större omsorg om den tidigt föräldralöse Erik. Dahlbergh anknyter i sitt namn och vapen, som blev aktuellt att fastställa när han adlades 1660, på intet sätt till farbrodern.
I stället är skölden avdelad i tre trekantiga delar. Det står inte i vapenbeskrivningen, men linjerna var böjda. I den nedre delen, som är av silverfärg, syns ett treberg* över vatten (i grevebrevet kallat ett brusande hav eller sjö), allt naturfärgat. Det har föreslagits att treberget ska påminna om den västmanländska Bergslagen som släkten kom från. En förgylld krona pryder det högsta, mellersta berget och ur de båda andra utgår en brinnande låga. I vardera av de blå, övre delarna av skölden ska det enligt sköldebrevet stå ett gult lejon med en pil i den högra ramen, men i praktiskt vapenbruk ersatte Dahlberg detta lejon med en vit lilja* (bytet blev formellt sanktionerat genom friherrebrevet). Hjälmprydnad är två blå fanor* i kors med en pil med spetsen ställd nedåt. De tre föremålen är ställda genom en förgylld krona mellan två vingar. Man har i adelsbrevet glömt att nämna deras färg, men de anges i friherrebrevet vara av silver.
När Dahlbergh på julafton 1687 upphöjdes till friherre tillfördes följande bilder i skölden: 1) och 4) Ett blått lejon med förgylld krona på huvudet och i den högra (fram)foten hållande en förgylld pil (i grevebrevet är preciserat att den har spetsen vänd nedåt) i ett vitt fält. 2) och 3) Tre röda kulor satta på en vit »bielcka« omgiven av tre vita stjärnor i ett rött fält. Det som kallas »bielcka« beskrivs i grevebrevet som en böjd sparre*. Att en sparre är böjd i meningen vinklad är en överflödig bestämning – möjligen avser ordet böjd att sparren ska vara tryckt*, alltså inte nå upp till den övre sköldkanten. Ny hjälmprydnad är ett (uppstigande*) blått krönt lejon som håller en förgylld pil i vänstra (fram)foten mellan sex röda tornerfanor*.
Ett av de sista stegen på Dahlberghs lysande karriär som militär och ämbetsman var att han 1693 på en och samma dag utnämndes till kungligt råd och generalguvernör i de då svenska Bremen och Verden samt upphöjdes till greve. Att de två lodräta av de linjer som indelar huvudskölden i sex fält ska vara böjda mot varandra, som i den här målningen, är inte nämnt i grevebrevets text. Sådana böjda linjer syns i det huvudbaner som Dahlbergh lät tillverka över sin 1697 avlidne son, men i ett sigill är det raka linjer – hur vapnet framställdes varierade alltså på den punkten.
Nya bilder infogades i blå fält över och under hjärtskölden i grevevapnet. I det övre syns två korsvis lagda gyllene metallstycken (kanoner) med två gyllene kulor. I det nedre syns ett torn (vars gyllene färg man glömt att nämna i grevebrevet) med en guldfana som hänger på var sida. På hjälmarna, som ska vara av silver med guldbårder, fastställdes nu reglementsenligt också en tredje hjälmprydnad. Det är en vit lilja* mellan två vesselhorn* fördelade*, som det står, med rött, vitt och blått. Hornen kallas överraskande för »rennommée horn«*, vilket avslöjar att man vid komponerandet av åtminstone detta vapen betraktade hornen som symboler för berömmelse.
Källa: Riddarhusets vapensköldar, band II