Heraldiken uppstod redan under tidig medeltid med anledning av behovet att kunna särskilja de rustnings- och hjälmförsedda riddarna. Igenkänningstecken bars på lansfana eller baner och av riddarnas underlydande på sköldarna. Dessa igenkänningstecken, vapenbilder, användes också som sigill för att underteckna olika dokument. Det första adliga vapnet som påträffats i Sverige är från 1219.
I sköldebreven fick en person förutom adelskap oftast även ett vapen, ett sköldemärke. På 1500-talet började bygelhjälmen anses som specifikt adlig och på därmed startade vapnets utveckling till rangtecken. Adelns rätt till de förlänade vapnen, öppen hjälm, krona med mera, har skyddats genom flera kungliga förordningar, den sista av den 10 augusti 1762.
Inom den svenska adliga heraldiken förekommer i dag tre rangkronor: grevekronan med fem blad, friherrekronan med (vanligen) elva pärlor och adelskronan med tre blad. De adliga ätter som tidigare tillhörde andra klassen i egenskap av så kallade riksrådsätter för av hävd friherrekronan.
Vapnen användes till mycket mer än bara sigill. De placerades på byggnader, porslin, matbestick och tyger, i exlibris på böcker och många andra lösa föremål för att inte tala om de för svenskt kulturområde så speciella begravningsvapnen som finns i många kyrkor landet runt.