Om adliga titlar i Sverige

Intill år 1975 gällde formellt regeringsformens 37 § angående monarkens rätt att upphöja i adligt stånd. Av monarken tilldelad adlig värdighet tillförsäkrade enligt utfärdade sköldebrev vederbörliga ätters stamfader adlig värdighet för sig och sina efterkommande på manliga linjen för all framtid och på spinnsidan för de kvinnor, som alltjämt tillhör ätten.

De manliga titlarna greve och friherre bärs av alla manliga medlemmar av grevliga och friherrliga ätter. Undantag härifrån är ätter, som erhållit dylik värdighet efter 1809. För dessa gäller att endast ättens huvudman äger rätt till titeln greve eller friherre samt efter honom äldste sonen, så kallad primogenitur. Närmare upplysningar hur detta fungerar i olika fall framgår av ingresserna i Adelskalendern.

Såsom tilltalsord för friherre används baron. Denna titel torde vara en praktisk åtgärd, eftersom friherretiteln är tungrodd. De kvinnliga titlarna grevinna och friherrinna bärs av hustru till greve eller friherre, ävensom av dessas änkor. Titeln baronessa förekommer inte i Sverige. Man skriver sålunda till ”Friherre och Friherrinnan NN”. När kvinna av grevlig eller friherrlig ätt gifter sig med en adelsman förekommer det att hon kallar sig grevinna eller friherrinna. Gifter hon sig med en ofrälse person anses det inte lämpligt att använda en dylik titel. Ogift kvinna av grevlig och friherrlig ätt benämns fröken. Den kontinentala titeln Comtesse förekommer inte i Sverige.

Adelsman som inte är greve eller friherre kan inte göra anspråk på särskild adlig titel utan benämns herr. Kvinnornas titlar här är fru respektive fröken. De tidigare brukliga artighetsformerna ”högvälboren” för grevliga och friherrliga ätter samt ”välboren” för adliga ätter är numera föråldrade. Inom Sverige förekommer i övrigt ett antal personer med utländska adliga titlar såsom ryska furstar, påvliga markiser samt grevar och friherrar från diverse länder. Däribland finns ett flertal personer tillhörande Finlands Riddarhus.