Adelns historia är en del av berättelsen om Sverige och den är som bekant ganska omfattande. För den som vill veta mer om adelns historia finns en hel del litteratur att ta del av. Nedan följer några adelshistoriska nedslag genom århundradena:
Adeln nu och då
Frälset
Ända sedan vikingatiden har adeln och dess tidiga motsvarighet spelat en viktig roll i svensk historia. Under vikingatiden fanns lokala stormannaätter som hade svurit trohetsed till en kung eller motsvarande. Några av våra äldsta adelsätter härstammar möjligen från dessa urgamla familjer. Adeln i Sverige, frälset, kan ses som en fortsättning på detta system – ett slags trohets- och tjänsteförhållande till statens främste företrädare, kungen. Med frälse menades dels att vara fri från statliga pålagor som skatter och liknande, dels de personer som var befriade från de flesta skatter.
Från mitten av 1500-talet blev ordet frälse synonymt med adel. Det värdsliga frälset (till skillnad från kyrkans andliga frälse) definieras för första gången i Alsnö stadga 1280, utfärdat av Magnus Ladulås. Bland de som där befrias från skatter är de som var beredda att tjäna kungen med att ställa häst eller fotfolk till förfogande, den så kallade rusttjänsten. Genom mönstringar av folk och material, så kallade vapensyner, kontrollerades att rusttjänsten fullgjordes. Den som inte hade ekonomiska medel att fullgöra sin rusttjänst gick miste om sitt frälse och fick återigen betala skatt. Att utfärda frälse var alltså ett sätt för kungen att finansiera försvaret.
Under senare delen av 1300-talet började man utfärda så kallade frälsebrev. År 1420 utfärdades för första gången i Sverige frälse- och sköldebrev med givande av ärftligt frälse och ett särskilt ättevapen. Det var Erik av Pommern som utfärdade detta för Björn Påvelsson.
1500-talet: Kunglig nådeakt och betitlad adel
Under 1500-talet går adlandet från att ha varit en uppgörelse mellan kronan och den enskilde frälsemannen till en akt av kunglig nåd. Det manifesteras i Johan III:s adelsprivilegier 1569, genom vilka adelskapet formellt blev ärftligt. Frälset hade sedan Alsnöstadgans tid haft två ranggrupper, riddare och svenner av vapen (väpnare). I samband med Erik XIV:s kröning 1561 inrättades för första gången efter ett kontinentalt mönster de svenska greve- och friherrevärdigheterna med åtföljande territoriella förläningar.
Till grevar utnämndes Svante Sture till Hörningsholm, Per Brahe till Visingsborg och Gustav Johansson Tre Rosor till Haga. De nio första friherrarna var Sten Eriksson Leijonhufvud till Grävsnäs, Gustav Olofsson Stenbock till Torpa, Gabriel Krister Oxenstierna till Mörby, Birger Nilsson Grip till Winäs, Lars Ivarsson Fleming till Nynäs, Karl Holgersson Gera till Björkvik och Jöran Holgersson Gera till Ållonö, Klas Kristersson Horn till Åminne och Erik Gustafsson Stenbock till Öresten.
1600-talet: Ekonomisk guldålder
Genom Gustav II Adolfs och rikskanslern Axel Oxenstiernas försorg fick den svenska adeln en fast organisation för riksdagsarbetet. År 1625 beslutade rikets första stånd att upprätta ett riddarhus och år 1626 utfärdades den första riddarhusordningen.
I riddarhusordningen delades adeln in i tre klasser: herreklassen (grevar och friherrar), riddarklassen (ättlingar till gamla riddar- och riksrådsätter) och svenner (övriga adelsmän). Voteringarna på Riddarhuset skedde klassvis, vilket gav högadeln, det vill säga herre- och riddarklasserna, ett övertag gentemot svenneklassen. Ståndets ställning stärktes genom adelsprivilegier som utfärdades 1612 och 1617 vilka bland annat gav monopol på de högsta riksämbetena.
Stormaktstiden, särskilt 1600-talet, kan räknas som adelns guldålder. Ett fåtal ätter var oerhört inflytelserika, byggde pampiga slott och ägde en stor del av Sveriges marker. Trots att adeln genom dessa ätter hade stor ekonomisk makt kan man inte påstå att denna aristokrati var representativ för hela adeln. Många ätter utgjorde ren lantadel som levde under förhållandevis knappa förhållanden. I slutet av 1600-talet medförde Karl XI:s reduktion att adelns ekonomiska makt drastiskt minskade.
1700-talet: Politisk glansperiod i upp- och nedgång
1723 års adelsprivilegier var de sista som utfärdades i Sverige. Under vissa regenter gick det inflation i adlandet vilket 1762 ledde till att ridderskapet och adeln själva beslutade att vägra nyadlade släkter introduktion på Riddarhuset till dess att antalet ätter gått ner till 800. Tio år senare upphävdes detta genom Gustav III:s statsvälvning. 1789 års riksdag innebar en stor förändring i adelns företrädesrättigheter. De högsta ämbetena gjordes tillgängliga även för ofrälse och förbudet för ofrälse att förvärva frälsejord avskaffades.
1800-talet: Begränsning av adelskapet och ny representationsform
Paragraf 37 i 1809 års regeringsform innebar en begränsning av adelskapet. Nu omfattades adelskapet endast av den adlade själv (eller den som upphöjts i annan värdighet) och efter honom den äldste manlige arvingen i rätt nedstigande led. Dessa ätter kallas §37-ätter. I Adelskalendern upptas alla medlemmar i §37-ätterna men det är alltså bara en person i taget som är adlig. Att samtliga står med i Adelskalendern är för att de potentiellt kan komma att omfattas av adelskapet. År 1865/1866 antogs en ny representationsform. Samtliga ständer (adel, präster, borgare, bönder) röstade ja till att upplösa ståndsriksdagen och införa en tvåkammarriksdag. En ny riddarhusordning utfärdades 1866 av Karl XV och den gällde i princip fram till 2003. I regeringspropositionen 2002/03:34 gjordes vissa ändringar i riddarhusordningen.
1900-talet: Ny grundlag satte stopp för adlandet
Den nya grundlagen från 1975 innebar bland annat att monarkens rätt att adla upphörde. Den siste personen som adlades var upptäcktsresanden Sven Hedin som adlades 1902 av Oscar II.
Svensk adel på 2000-talet: Två promille av den svenska befolkningen.
Den svenska introducerade adeln består av cirka 28 000 medlemmar av 657 ätter. 2022 års adelskalender upptar 46 grevliga, 131 friherrliga och 480 adliga ätter. Nära hälften av ättemedlemmarna är skrivna i Stockholm med omnejd och ungefär 25 procent bor i utlandet, utspridda över hela världen. Det finns adliga personer från norr till söder och inom alla sorters yrken och verksamheter.
Inget nyadlande – ingen har längre rätt att adla
Regentens rätt att adla upphörde 1974. Det kan alltså inte adlas några nya personer i Sverige men då och då upptäcks familjer eller ättegrenar som tidigare ansetts vara utslocknade. Ehrenfelt är en ätt som för bara några år sedan återinförts i Adelskalendern med levande personbestånd, ett resultat av aktiv forskning från den genealogiska avdelningen. Ungefär en ätt per år utslocknar helt.
Ingen politisk roll men behov av fortsatt organisation
Ridderskapet och adeln har sedan 2003 ingen offentligrättslig ställning och är inte längre en del av Svensk Författningssamling (SFS). Däremot har adeln vissa gemensamma tillgångar och således behov av en fortsatt organisation, trots att det inte längre finns en politisk roll att spela. Dessa tillgångar består bland annat av riddarhuspalatset och stiftelser för stipendier och understöd.
Verksamheten styrs av adelsmötet som hålls vart tredje år. Riddarhusordningen reglerar ridderskapet och adelns verksamhet.